The storyteller:
Galina originates from Ukraine and is now living in Sweden. She has decided to write her story down in order to share it publically, because she didn’t felt comfortable to be recorded. Her trainer has translated the stoy in English.

Summary:
One summer, she spent her vacations with her grandparents. By that time, Galina was fascinated by “Ronja Robber’s daughter” and wanted to ride like her through the landscape. One day, Galina saw this beautiful brown horse on a paddock and decided to ride it…

The story in Swedish:
När jag var barn i Ukraina var jag ofta hos min farmor och farfar på somrarna, de bodde på en gård där det fanns många djur, bl.a en häst. Jag älskade hästar, ritade hästar, drömde om hästar, och jag ville så gärna rida på en häst. Jag hade just läst Ronja Rövardotter och var så fascinerad av den berättelsen, av hennes frihetslängtan, och hur hon hoppade upp på hästen och red iväg in i skogarna, ut på ängarna. En dag när jag var i hästhagen och såg den fina bruna arbetshästen, men sin långa vågiga man stå bunden vid ett staket, så tänkte jag nu ska jag rida som Ronja. Jag hade aldrig ridit förut, men i Ronja boken, i Astrids berättelse, där hade jag ridit, med hjälp av min fantasi. Jag lösgjorde repet som hästen var bunden vid, klättrade upp på hästens rygg genom att hålla i den långa manen, sen började hästen gå, sakta framåt, ut från gården, mot skogen och plötsligt började den springa fortare, och fortare och fortare Och vi red tillsammans – rakt in i skogen, den hittade vägen – vi kom ut på en äng och solen sken – vi var ett med naturen det var jag och hästen – eller var vi samma kropp? Det var vinden och solen – vi kom fram till en älv, hästen saktade in, jag gled ner från hästryggen och vi böjde oss båda ner och drack av det svala svalkande vattnet. Och det var som om Hästen och jag, var samma varelse, som drack ur samma källa, en upplevelse av att vara ett med naturen. Sen red vi hemåt, och hästen hittade vägen, när jag kom hem till gården då fanns inte farmor o farfar där, och jag insåg att dom var säkert ute och sökte mig, och hästen. För jag hade inte sagt att jag skulle gå till hästen, och nu var dom säkert oroliga. Jag viskade till hästen: det här berättar vi inte för någon, lova det. Och hästen nickade och jag visste att han menade det. Jag band fast hästen igen, gick in i huset, kröp ner i min säng och somnade lycklig. På morgonen undrade förstås Farmor var jag varit dagen innan. Men jag sa att jag lekt uppe på vinden, och inte hört att dom ropat på mig. Minnet av den dagen bär jag alltid med mig, den har blivit en källa där jag kan hämta styrka och inspiration, ett sätt att samla kraft. Jag en del av skapelsen, jag hade kontakt med något ursprungligt och evigt, en urkraft.

The English translation:

When I was a child in Ukraine, I often stayed with my grandmother and grandfather during the summer. They lived on a farm where there were many animals, and best of all – a horse. I loved horses, I drew horses, I thought of them every day, and I dreamed of riding a horse. I had just read Ronja Rövardotter and was so fascinated by that story, of her desire for freedom, and how she jumped onto the horse and rode into the forest, across the fields. One day when I was in the paddock and saw the nice brown workhorse, with its long wavy mane, standing there tied to a fence, I thought now I will ride like Ronja. I had never ridden a horse before, except in Ronja’s book, in Astrid’s story, where I had ridden, using my imagination. I untied the rope that the horse was bound by, climbed up on the horse’s back by holding on to the long mane. Then the horse started walking slowly forward, out of the yard, towards the forest and suddenly it started running faster and faster and faster. And we rode together – right into the woods, the horse knew the way – we came to a meadow and the sun was shining – we were one with nature – it was me and the horse – or were we the same body? There was wind and the sun – we arrived at a river. The horse slowed down, I slid off the horse’s back and we both bent down to drink the cool, fresh water. And it was as if the horse and I were the same being, drinking from the same source, an experience of being one with nature. Then we rode home, and the horse found the way, when I got back to the farm there was no grandmother or grandfather there, and I realized they must be out looking for me and the horse. Because I had not told anyone that I would go to the horse, and now they were certainly worried. I whispered to the horse: let’s not tell anyone, please promise me that. And the horse nodded and I knew he meant it. I tied the horse up again, went into the house, crept into my bed and fell asleep happy. In the morning, of course, my grandmother wondered where I had been the day before. But I said I was playing in the attic, and had not heard them call me. I will always carry the memory of that day within me, it has become a source from which I can draw strength and inspiration, a way to gather energy. Me as part of creation, I connected with something fundamental and eternal, an elemental force.