The storyteller:
Hibo from Somalia has been living for 8 years in Sweden.

Summary:
In her story Hibo tells why it is so important for her to able to speak Swedish. As she didn’t wanted to be recorded, but nevertheless wished to share her story, she confirmed to write it down. And her trainer has translated it to English.

The story in Swedish:
När jag kom till Sverige 2010 kunde jag inte prata med andra människor. Direkt när jag kom till Sverige träffade jag en tolk som över satte vad jag sa men frågade ofta: vad sa du? Därför att vi hade olika dialekt. Jag kunde inte säga någonting. Det var jätte jobbigt att leva i ett land där jag inte kunde prata. Jag bestämde mig för att lära mig språket när jag var på sjukhuset och tolken inte svarade i telefonen. Jag fick en ny tid fast jag var sjuk! Kände mig ledsen och besviken där för att jag inte kunde berätta vad det var som var fel på mig. Jag kunde hitta till sjukhuset men jag frågade mig själv varför jag inte kunde språket. Då bestämde jag mig för att lära mig språket så jag kunde säga vad jag ville. Ibland svarade jag ja, fast jag inte förstod frågan. Sen läste jag i skolan och lärde mig vad orden betyder och hur man pratar. Under den tiden kände jag smärta därför att jag ville lära mig ett nytt språk en ny kultur och jag hade barn. Ibland grät jag mycket men sen fortsatte jag kämpa. Nu kan jag gå till sjukhuset och berätta vad det är för fel på mig. Men jag är inte framme vid mitt mål än. Jag hör ofta hjärtas höga plus och ibland vill jag sluta kämpa men jag har lovat mitt liv att jag ska kämpa tills jag når mitt mål. Jag vill säga till dig som lyssnar på mitt sommarprat att livet är gott och ont så om du lever livet kan du inte bestämma att allt i ditt liv ska bli gott men du kan bestämma att ha en lösning när det gör ont i livet och kämpa för att förändra ditt liv.

The English translation:
In 2010 I was new in Sweden, and I could not speak to other people, my language was Somali and a special dialect from my home, so I used an interpreter. He often said to me “What do you say?” Because we had different dialects. I couldn´t speak and I couldn´t be happy. It was very hard for me to live in a country and not be able to make a conversation. One day I went to the hospital, I was very sick and needed help. But the interpreter was not available, not answering his phone, and I couldn´t tell the doctor what I felt, I could not explain how I was feeling. He sent me home and I didn´t get any help. I was so sad for not being able to communicate. I could find my way to the hospital but I could not use the new language. So I decided to learn the new language, not just answer yes to every question I got, I needed to be able to speak for myself. I went to school and I learned about the words, what they mean and how to use them. But I was hard for me, I often cried, I was struggling very much with the new language and the new culture. But I didn´t give up. Today I can go the hospital and tell them what is wrong, if I am ill. But I am not there yet. I still have to struggle and deal with my heart beating, but I have promised myself to not give up, until I reach my goal. I want to end by saying that life is both good and bad, and you can´t say that life will be just good, but you can make a plan for the hard times and you can work for a change.